Idrottsvärlden

Det har ju ballat ur totalt i Sverige. De köper in utländska spelare och förväntar sig att publiken ska strömma till. Men publiken vill ha lokala förmågor som växer fram. De vill inte ha någon halvt begåvad talang som man tar in utifrån. De kostar för mycket. De är inte värda det, och publikens intresse blir inte större av att vi har dessa spelare.

Jag kan berätta  en sak som hände med Timrå. De tog in en finne med polskt namn. Tyvärr minns jag inte vad han heter. Jag fick reda på att han tjänade 325 000 sek i månaden, och detta är ca 7-8 år sedan. En sådan spelare måste jag få se i action, tänkte jag. Så jag köpte biljett. Sittplats för en gångs skull. Han spelade center och var den som skulle teka i anfallszon. Då tog han handgripligen medspelarna och placerade de i strategisk position. Jag räknade och på 8 tekningar som genomfördes, förlorade han 7. Vid nästa match som jag såg verkade han inte spela överhuvudtaget. Jag var tvungen att verkligen koncentrera mig för att se honom. Han var helt slätstruken, men var med. 

Ärligt talat. Det hade varit bättre att satsa 350 000 sek på 5 stycken lokala spelare.

Ned med liksom!

Jag står inte längre ut med att höra dessa så kallade lärda personer som i radio och tv använder ordet liksom i tid och otid. Det verkar som att jag är en av de som få som inte tycker om det här uttrycket. Men jag måste få värva fler medlemmar till min anti-liksom kampanj. Det vill jag göra genom att låta folk lyssna efter och räkna hur många liksom som faktiskt strös ut i onödan. Användandet tycks ju spridas som Ebola. 

I går på radion var det till exempel ett program på P3 med diverse intervjuer. Programledaren, som ju ju utger sig för att vara en lärd person, använde sig tyvärr av ordet liksom mer än sina gäster. I en mening använde han tre liksom, som inte hade något där att göra. 

Men det är tur att du tål kritik Stina, eftersom du använder liksom lika mycket som alla andra. Själv svär jag ju i varenda jävla mening.